Bangor, NordIrland |
Jaha då var har vi varit och nafsat på atlantens dyningar på
väg från Skottland ner mot Irland.
Tidvattnet strömmar kraftigt mellan Skottland och Irland och
de är ökända för alla sjöfarare. Det gäller att hålla koll på när det strömmar
åt rätt håll. Som värst blir det ibland 5 knop och vi lyckades med 6 egna knop
plus 4 medströms komma upp i 10,1 knop! Inte dåligt. Tänk om vi hade haft sån
fart hela tiden. Då hade vi snart varit i Spanien! Å andra sidan. Räknar man
fel så hade det blivit 6-4 = 2 knop. Det är inte kul. Så det var därför vi fick
kliva upp kl 2 på natten för att ta tillvara de sex timmarna det strömmar
söderut innan det vänder utåt igen..
Vi surfade fram på vågorna och atlantdyningen var
imponerande. Man blir inte så kaxig när man kastar en blick över axeln och ser
en stor våg rulla in akterifrån. Men på nåt trevligt sätt så rullar den under
båten och vi sitter kvar utan att bli blöta.
Något annat vi noterar är hur mycket havsfågel som hela
tiden finns runt omkring oss. Attans att jag inte var flitigare på biologi
lektionerna och lärde mer om alla dessa pippisar som flyger och simmar
runtikring. Och nu pratar jag inte trutar och måsar, de kan faktiskt till och
med jag känna igen.
Det är andra fjäderprydda saker, ibland stora vita med gula
näbbar, (Sula??) stora sotsvarta som tranor, små svarta som blir livrädda när
vi kommer. De som flaxar uruselt i sin desperation att lyfta, vilket de aldrig
klarar av utan de står på näbben i ett plask. Sen dyker de plums för om de inte
ser oss, ja då måste väl det i deras värld vara så att vi inte finns längre??!!
Plus en trave andra ankliknande och tärnliknande fjäderfän.
Och de piper och kvittrar och har sig. Ibland tror vi att
någon pratar med oss eller att vi fått tankfnatt (sjömansuttryck för folk som
varit för länge ombord på en tankbåt och har törnat) (törnat är ett annat
sjömansuttryck för någon som blivit knäpp).
Vi slås som sagt av
att var vi än tittar och när vi än gör det så flyger vingar och näbbar förbi.
Plus en och annan säl, tumlare och faktiskt en val liknande stor rackare. Kul
är det i alla fall.
Vi tog oss ner till en liten håla i/på Nord Irland som heter
Glenarms där vi efter rekommendation från en locals gick oss för att käka
frulle på Glenarm Castle där fortfarande en äkta Earl bor kvar. Nu var det ju i
annexet vi fick käka så lite besvikna blev vi att inte få äta ägg och bacon med
honom själv eller Earlinnnan.
Glenarms |
Små marinor är aldrig fel |
Kackel och nöff mat hos Earlen |
Vi stannade bara i sex timmar dels för att tidvattnet skulle
få vända och för att få lite vila innan vi drog vidare till Belfasts stora
marina i Bangor. Vi knoppade in direkt, inväntade nästa tidvattenström nästa
dag kl 1530 då vi pep iväg igen. Stressigt värre men vi är rätt trötta på
regnet och kylan nu.
Kul pir i bangor |
Roterande knivar på muren för att hålla buset borta!!! Nåt för Jonas Sjöstedt... |
En vanlig gata i NordIrland |
Tempen ligger aldrig över 20 och normalläget här är regn.
Det kan komma sol och då tar vi bilder, annars är grundtipset alltid regnrock
och stövlar, både i Skottland och på Irland.
Det har varit blött och kallt och motvind i 2 veckor nu så
vi försöker köra på så fort som det bara går för att komma ner mot varmare
länder, som Frankrike och Spanien typ. Borde väl finnas lite sommar kvar där??
Nästa mål var Dublin och deras marina i Howth. Men motsjön
som slog emot oss som en vägg runt hörnet ute i Irish Sea var ju bara löjlig.
Fullständigt absurda vågor som när de bangande in i stäven satte total stopp
och farten gick ner från 5-6 knop till 0,5. Efter en stunds kämpande upp i fart
kom nästa kabooom och så var det stopp igen. Sååå frustrerande. Vi funderade på
att kliva av och ta taxi men växeln svarade bara ” taxi, var god dröj” Så vi
fick sitta kvar och titta urholkat på varann och vågorna.
Som tur var låg en liten hamn, Ardglass, i närheten som vi tråcklade
oss in i sent i mörker. Men det var underbart att allt stod still igen och vi
fick sova.
Nästa morgon var det faktiskt sol och sjön hade gått hem någonstans
där neptun bor, och lagt sig så vi fick en bra segling hela vägen ner till
Howth där vi nu parkerat i dyn. Det var grunt i inloppet så vi fastnade till
lite lätt men den starka motorn puffade oss igenom möget och på plats är vi
till sist.
Min gamla walkie talkie från 1995 (gamla lots vhf ICOM M1)
rasslar och har sig så jag hade beställt en ny burk som låg och väntade hos
skeppshandlaren. Det är ju så här i England och Skottland samt Irland att alla
hamnar har en hamnkapten eller flera som vill bli uppkallade på VHF kanal xx
och anmäla vår ankomst. De önskar alltid välkommen samt ger direktiv om var båten
skall ligga. Ofta kommer även någon snälling och tar tamparna. Går inte riktigt
till så hemmavid……
Inte helt sällan bör man ringa eller maila innan och boka
plats eller åtminstone kolla om det finns plats.
Marinorna är nästan identiska
med flytande pontoner, rejäla bryggarmar (typ y-bommar) som sticker ut och som två
båtar förtöjer långsides och på varsin sida. Enkelt och smidigt särskilt om man
är ensamseglare. Alla bryggor har tätt med elstolpar och vatten. Pontonerna
sitter ofta ihop i ett rutnät och kan ta upp till 800 båtar som mest med en gemensam
uppgång som anpassar sig till tidvattenshöjning och sänkning som kan vara flera
meter. Normalt är det muddrat till 3 meter även vid lågvatten om än så kan
själva inloppströskeln vara lite mindre och då gäller att INTE komma eller gå
vid lågvatten plus/minus 2 timmar.
Vad som inte är så kul är avsaknaden av fräscha duschar och
toaletter. Endast två marinor hittills har varit ok, Port Ellen och Bangor. Men
annars är det skitigt, sunkigt, mögel, urinluktande, dåligt fungerande eller
inte alls som dominerar omklädningsrummen.
Men Engelsmän och Irländare har
rykte om sig att vara skitiga.
Kommer ihop vår engelske släkting Stanley Price
(mina bröder minns!!)som pinkade i motvind nere i Vejby hamn så glasögonen och
poplinrocken blev prickiga av urin. Gav väl han fan i!
Nu får man ju inte generalisera i pk-landet Sverige men oj
vad tunnsått det är med vackra människor här borta. Små, krumma, oregelbundna
drag, lurviga, högröda, våldsamt överviktiga
eller bara allmänt väldigt ovackra (milt sagt). Var har de grävt upp
alla?
Därför var det inga större förväntningar idag när vi skulle
göra Dublin: Vad vet jag om Dublin ? Nada. Vad vet Lasse om Dublin? Nada. Vi
hade alltså inga som helst förväntningar när vi tog tåget in idag för att
spana. Eftersom det blåser småspik, från fel håll dessutom, är det bara larvigt
att ge sig ut på havet. Det är några fler runtikring oss (en fransos och en norbagge)
som vi träffat på som också ligger och lurpassar på bättre väder, så vi är i
gott sällskap. Våga Vägra Motvind är vår paroll!!
Men jag finner inte ord för den blomsterprakt, målarglädje,
snickarglädje, mängder av vackra människor och horder av turister som mötte
oss! Vilken härlig stad! Vilka gator, pampiga hus, människor, pubar, krogar osv
osv. Det var som London eller Paris men i miniatyr. Jag besökte Trinity College
som jag jobbar med f.n. i ett human factors projekt och det är något som kanske
kan liknas vid Oxford eller Cambridge. Kanske inte lika stort men oj vad folk
och besökare. Stort över flera kvarter med pampiga innergårdar mm. Häftigt.
Härligt |
Luffare bredvid ungdomar, allt är möjligt här |
ja ni vet Rory |
Möhippa med att trampa en bil?? knäppt nåt för metoo# rörelsen |
Välputsad mässing |
I love it |
Vi kunde höra en tydlig majoritet av spanska, italienska och
amerikanska dialekter. Inga svenskar vilket är anmärkningsvärt för jag tror
inte jag varit någonstans i världen utan att ha mött en eller flera svenskar.
Undrar hur många svenskar som i varje givet ögonblick befinner sig utomlands? Bara
London har väl 30.000 permanent? New York lika många, Oslo? Thailand och Mallorca.
Vilka är kvar hemma och håller ställningarna?
På tal om nationaliteter, sen vi kom över Nordsjön har vi
inte sett en enda tiggare ej heller en enda burka, hijjabb eller annat svarthuckle.
Jag lägger inga värderingar i den kommentaren utan kan bara konstatera hur det
ser ut här. Verkar som om inte alla EU länder drar sitt strå till stacken vad
gäller vissa aktuella frågor. Nog om detta.
Vi besökte en pub som låg i topp enligt Tripadvisor. Bortom
turisternas stråk och toppmat med god öl och irländsk musik. Kunde bara se
lokala förmågor i alla hörnor. Känns alltid lite bättre när det blir färre av
såna som oss själva. Konstigt resonemang egentligen.?
Typisk irländare med sin öl |
Öl |
På kvällen skulle vi käka seafood eftersom det är en
fiskehamn vi ligger i. Lasse prickade som vanligt rätt rätt, en kokt kummel i
tomatsås, Jag fastnade för en Seafood platter (skaldjurstallrik alltså i min
översättning) med allsköns skaldjursgrejs på. Jävla vad besviken jag blev när
det var 70% friterade bläckfiskringar, friterade torskar, friterade fiskbullar
och två laxskivor. Fan vad jag hatar all denna friterade oljedrypande mat.
BLÄÄÄ. Jag som såg framför mig räkor, musslor, krabba, havskräftor mm. Så nu
somnar jag småsur och bubblig i magen.
Allt är inte sol som glimmar sa bonden
när han ramla av traktorn ner i gödselstacken. Men ölen var god!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar