Det är ganska långt mellan hamnarna här borta i Skottland, England
och Irland. Ganska normal sträcka mellan två hamnar som man kan komma in i, är
100 sk sjömil (1852m x 100 = 180 km och för en landkrabba säger det ju inte så
mycket men om man ligger i Skälderviken och seglar 100 M norrut kommer man till
ungefär Göteborg. På vägen däremellan ligger ex Halmstad, Falkenberg, Varberg
bara för att nämna de stora städerna sen finns där massor med småhamnar som Torekov,
Båstad, Träslövsläge och gud vet hur många små hamnar där är.
Skall vi räkna in
en radie mot Danmark så är det ytterligare 20-30 hamnar att välja mellan. Och
med en normal fart på säg 6 knop så hinner man inte inom dygnets ljusa timmar (100/6
= 16-17 timmar och man är alltså framme miss i nassen. Särskilt om man inte kan
starta när man vill utan är hänvisad till det förbaskade tidvattnets fönster
som öppnar och stänger efter behag. Och då pratar jag inte såna behag som är
trevliga att umgås med…
Nåväl, vi kollade vindar och strömmar och tid för avgång
Howt marina (Dublin alltså) sattes till 1130 vilket skulle göra en ankomst till
Milford Haven nästa morgon kl 0900. Högvatten i Milford var 0908 och portarna
in till hamnen öppnar och stänger 2 tim före resp två timmar efter HW (HighWater).
Vi skulle få fina strömmar med de första 6 tim sen emot och så med på slutet
igen.
Vinden var lite svag så vi kalkylerade med motorkörning.
I Howt knackade en trevlig norbagge, Jon Lund från Tröndelag,
(med en Contrast 33 från 80-talet) på (jag
nämnde honom förra bloggen) och vi kom överens att sejle sammen til neste havna.
Sen var det en annan båt med ett norskt par (Bavaria 38) som var på väg till Västindien
som råkade segla samtidigt, så vi var tre skandinaviska båtar som gick på linje
ut ur hamnen.
Nu är det tyvärr så med segling här att vindarna skiftar i
styrka och riktning ungefär varje ½ till hel timme. Vi började med att spira ut
förseglet eftersom det var rent akterlig vind. Efter 30 minuter fick vi motvind
och sen blev det halvvind. Och så tillbaka igen. Faaan. Så ringer Rolfs ord i
öronen hela tiden ”Inte slösegla nu Ulf, på tamparna och ändra!!” Så det var
ett fasligt rännande upp på fördäck med spirbommar och tampar, skota hem och
skota bort och allt vad där hör till.
Vem uppfann detta sätt att ta sig fram? Är det inte rätt
smidigt att flyga dit man ska och ta in på hotell med varm säng och fräsch
dusch. Samt varm mat istället för mackor och nescafé i snålblåsten när regnet
rinner innanför kragen. Lasse satte på sig precis alla kläder han hitta och en Michelin
gubbe var anorektisk i jämförelse med den figur som försökte tråckla sig upp i
sittbrunnen från ett fuktigt innandöme på båten. Jag övervägde att såga upp ena
sidan så inte kläderna skulle rivas sönder. Men det gack i alla fall.
Vi fick sanning att säga en härlig segling under 6 timmar efter
2300 med 6-8 m/s i sidan så undan gick det. Med strömmarna toppade vi 10 knop
ibland. Sen vände tidvattenströmmen och då rasade det till 3-4 knop.
Men det roligaste återstod…. Vi måste runda en fruktad udde
för att komma in i Bristol Channel. På sjökortet varnar de för orolig sjö i samband
med tidvatten och vindar. Det syns med symboler som små fina vågor vilket Lasse
först trodde var tecken för delfiner eller andra fina fiskar han kunde meta med
sitt spö.
Den morgonen fick vi lära oss vad de små gulliga symbolerna i kortet
betydde…
Ojoj satan i gatan vad det rullade, gungade, smällde,
bankade och slog. Det var som att sitta inne i torktumlare eller tvättmaskin
med vattnet på utsidan. Jag har aldrig varit med om något liknande. Cirka en
halvtimmes rollercoaster helvete innan vi kom ut i andra änden och det lugnade
sig något.
Jon (norrmannen alltså) låg strax bakom och hans lanternor
gick från ena sidans vattenyta till den andra. Skummet yrde runt vissa vågor
och bröt som om det var grund vi stötte på. Jon sa att han bara stod och höll i
sig för att inte fara omkull. Nä fy för den lede. Det var inte kul. Vi var ju i
alla fall två som kunde hålla humöret upp och skräcken borta men Jon var ju
ensam. Usch.
men är det inte???? nej men det är grevskapet Pembrokeshires flagga! |
Wales flagg! Tack bror Björn (mitt uppslagsverk i kunskapens mörker) |
Tack och lov har allting ett slut så även denna gryning. Solen
gick upp. Sägs det. Inte såg vi den inte, men teoretiskt skall det obviously
finnas en sol bakom de kilometer tjocka svarta moln som normalt täcker hela
engelska kusten . Vi kom in i Bristol Channel, svängde runt Bishop Rocks och St
Annes Head och stävade mörbultade fram till slussporten som öppnade prick 0700.
Vi förtöjde, Städade, Duschade, tog en macka med en makalös känsla att marken var
i samma rörelse som båten!! Sen totaldog vi i kojerna.
Kvicknade till vid tolvblecket i något som närmast kan
liknas vid en rejäl bakfylla med huvudvärk och illamående samt allmänt pissigt
tillstånd. Lite mat på närmsta café, en cappuchino på kajen, solen gubevars
tittade ju fram också, så började vi må så grankott igen (nicke lilltroll för
de lite äldre läsarna).
I denna gamla anrika hamn Milford Haven Docks som nu är
ombyggd till Marina och lite Docklands wannabe fick vi oss en tallrik med fisk
och musslor så nattens vedermödor började sakta blekna bort. Det är en
överlevnads strategi hjärnan lurar oss med för att vi skall orka oss ut på
vattenöknarna igen där ju inga oaser väntar med lugnt vatten palmer vitt vin,
kvinnor och sång
Vi var på Tesco och
shoppade krubb, bjöd ombord Jon på lite chicken curry på kvällen, tittade på nyheterna
på tv om bron som rasat i genua, huvva.
Så kan alltså några dagar ombord på en båt, som förtvivlat
försöker komma söderut så fort det bara går, se ut.
Ögonblicksbild när detta skrivs.... Tack Rolf, utan ditt kapell hade vi flutit ut och aldrig kommit tillbaka |
Idag har vi slappat, jag har jobbat lite med Sjöfartsverks
frågor, mailat, läst på dokument osv. Så det klirrar väl till i nästa
lönekuvert så jag kan betala hamnavgifter och diesel hehe.
Milford Havens museét. gamla verktyg från förr |
Vi tog en runda på museet och spanade på historien om hamnen
och staden. Lord Nelson var här med sina skepp, Berömda hjulångaren Great
Eastern hade den som hemma hamn, D-Day flottan utgick härifrån osv. Spännande
historier och engelsmännen älskar ju sina glorifierade hjältar med medaljer upp
till öronen på dessa gamla knotiga gubbar med gevär på skuldran.
På tal om ingenting så tyckte jag också det var dags för ett oljebyte för motorn (216 tim) samt nytt fräscht filter. Inget ni tycker är spännande men sån är vardagen på en långtbort från Sverige seglare.
Slit och släp, hugg och slag och ingen snäll fju som väntar
med tofflor, varmt thé och ett inbjudande leende inte.
Oljefilter till en O 601 Mercedes motor |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar