Den gröna ön

Bangor, NordIrland

Jaha då var har vi varit och nafsat på atlantens dyningar på väg från Skottland ner mot Irland.

Tidvattnet strömmar kraftigt mellan Skottland och Irland och de är ökända för alla sjöfarare. Det gäller att hålla koll på när det strömmar åt rätt håll. Som värst blir det ibland 5 knop och vi lyckades med 6 egna knop plus 4 medströms komma upp i 10,1 knop! Inte dåligt. Tänk om vi hade haft sån fart hela tiden. Då hade vi snart varit i Spanien! Å andra sidan. Räknar man fel så hade det blivit 6-4 = 2 knop. Det är inte kul. Så det var därför vi fick kliva upp kl 2 på natten för att ta tillvara de sex timmarna det strömmar söderut innan det vänder utåt igen..

Vi surfade fram på vågorna och atlantdyningen var imponerande. Man blir inte så kaxig när man kastar en blick över axeln och ser en stor våg rulla in akterifrån. Men på nåt trevligt sätt så rullar den under båten och vi sitter kvar utan att bli blöta.

Något annat vi noterar är hur mycket havsfågel som hela tiden finns runt omkring oss. Attans att jag inte var flitigare på biologi lektionerna och lärde mer om alla dessa pippisar som flyger och simmar runtikring. Och nu pratar jag inte trutar och måsar, de kan faktiskt till och med jag känna igen. 

Det är andra fjäderprydda saker, ibland stora vita med gula näbbar, (Sula??) stora sotsvarta som tranor, små svarta som blir livrädda när vi kommer. De som flaxar uruselt i sin desperation att lyfta, vilket de aldrig klarar av utan de står på näbben i ett plask. Sen dyker de plums för om de inte ser oss, ja då måste väl det i deras värld vara så att vi inte finns längre??!! Plus en trave andra ankliknande och tärnliknande fjäderfän.

Och de piper och kvittrar och har sig. Ibland tror vi att någon pratar med oss eller att vi fått tankfnatt (sjömansuttryck för folk som varit för länge ombord på en tankbåt och har törnat) (törnat är ett annat sjömansuttryck för någon som blivit knäpp).

 Vi slås som sagt av att var vi än tittar och när vi än gör det så flyger vingar och näbbar förbi. Plus en och annan säl, tumlare och faktiskt en val liknande stor rackare. Kul är det i alla fall.

Vi tog oss ner till en liten håla i/på Nord Irland som heter Glenarms där vi efter rekommendation från en locals gick oss för att käka frulle på Glenarm Castle där fortfarande en äkta Earl bor kvar. Nu var det ju i annexet vi fick käka så lite besvikna blev vi att inte få äta ägg och bacon med honom själv eller Earlinnnan.

Glenarms

Små marinor är aldrig fel

Kackel och nöff mat hos Earlen

Vi stannade bara i sex timmar dels för att tidvattnet skulle få vända och för att få lite vila innan vi drog vidare till Belfasts stora marina i Bangor. Vi knoppade in direkt, inväntade nästa tidvattenström nästa dag kl 1530 då vi pep iväg igen. Stressigt värre men vi är rätt trötta på regnet och kylan nu. 

Kul pir i bangor

Roterande knivar på muren för att hålla buset borta!!! Nåt för Jonas Sjöstedt...

En vanlig gata i NordIrland

Tempen ligger aldrig över 20 och normalläget här är regn. Det kan komma sol och då tar vi bilder, annars är grundtipset alltid regnrock och stövlar, både i Skottland och på Irland.

Det har varit blött och kallt och motvind i 2 veckor nu så vi försöker köra på så fort som det bara går för att komma ner mot varmare länder, som Frankrike och Spanien typ. Borde väl finnas lite sommar kvar där??

Nästa mål var Dublin och deras marina i Howth. Men motsjön som slog emot oss som en vägg runt hörnet ute i Irish Sea var ju bara löjlig. Fullständigt absurda vågor som när de bangande in i stäven satte total stopp och farten gick ner från 5-6 knop till 0,5. Efter en stunds kämpande upp i fart kom nästa kabooom och så var det stopp igen. Sååå frustrerande. Vi funderade på att kliva av och ta taxi men växeln svarade bara ” taxi, var god dröj” Så vi fick sitta kvar och titta urholkat på varann och vågorna.

Som tur var låg en liten hamn, Ardglass,  i närheten som vi tråcklade oss in i sent i mörker. Men det var underbart att allt stod still igen och vi fick sova.

Nästa morgon var det faktiskt sol och sjön hade gått hem någonstans där neptun bor, och lagt sig så vi fick en bra segling hela vägen ner till Howth där vi nu parkerat i dyn. Det var grunt i inloppet så vi fastnade till lite lätt men den starka motorn puffade oss igenom möget och på plats är vi till sist.

Lasse blev gottis sugen!!

Äntligen riktigt surdegsbröd

Min gamla walkie talkie från 1995 (gamla lots vhf ICOM M1) rasslar och har sig så jag hade beställt en ny burk som låg och väntade hos skeppshandlaren. Det är ju så här i England och Skottland samt Irland att alla hamnar har en hamnkapten eller flera som vill bli uppkallade på VHF kanal xx och anmäla vår ankomst. De önskar alltid välkommen samt ger direktiv om var båten skall ligga. Ofta kommer även någon snälling och tar tamparna. Går inte riktigt till så hemmavid……

Inte helt sällan bör man ringa eller maila innan och boka plats eller åtminstone kolla om det finns plats. 

Marinorna är nästan identiska med flytande pontoner, rejäla bryggarmar (typ y-bommar) som sticker ut och som två båtar förtöjer långsides och på varsin sida. Enkelt och smidigt särskilt om man är ensamseglare. Alla bryggor har tätt med elstolpar och vatten. Pontonerna sitter ofta ihop i ett rutnät och kan ta upp till 800 båtar som mest med en gemensam uppgång som anpassar sig till tidvattenshöjning och sänkning som kan vara flera meter. Normalt är det muddrat till 3 meter även vid lågvatten om än så kan själva inloppströskeln vara lite mindre och då gäller att INTE komma eller gå vid lågvatten plus/minus 2 timmar.

Så går det om man inte kollar tidvattnet!!

Vad som inte är så kul är avsaknaden av fräscha duschar och toaletter. Endast två marinor hittills har varit ok, Port Ellen och Bangor. Men annars är det skitigt, sunkigt, mögel, urinluktande, dåligt fungerande eller inte alls som dominerar omklädningsrummen. 

Men Engelsmän och Irländare har rykte om sig att vara skitiga. 

Kommer ihop vår engelske släkting Stanley Price (mina bröder minns!!)som pinkade i motvind nere i Vejby hamn så glasögonen och poplinrocken blev prickiga av urin. Gav väl han fan i!

Nu får man ju inte generalisera i pk-landet Sverige men oj vad tunnsått det är med vackra människor här borta. Små, krumma, oregelbundna drag, lurviga, högröda, våldsamt överviktiga  eller bara allmänt väldigt ovackra (milt sagt). Var har de grävt upp alla?

Därför var det inga större förväntningar idag när vi skulle göra Dublin: Vad vet jag om Dublin ? Nada. Vad vet Lasse om Dublin? Nada. Vi hade alltså inga som helst förväntningar när vi tog tåget in idag för att spana. Eftersom det blåser småspik, från fel håll dessutom, är det bara larvigt att ge sig ut på havet. Det är några fler runtikring oss (en fransos och en norbagge) som vi träffat på som också ligger och lurpassar på bättre väder, så vi är i gott sällskap. Våga Vägra Motvind är vår paroll!!

Tjusig station

Snygga stolpar

Trinity College

Gammal riksbank som blev krog

Men jag finner inte ord för den blomsterprakt, målarglädje, snickarglädje, mängder av vackra människor och horder av turister som mötte oss! Vilken härlig stad! Vilka gator, pampiga hus, människor, pubar, krogar osv osv. Det var som London eller Paris men i miniatyr. Jag besökte Trinity College som jag jobbar med f.n. i ett human factors projekt och det är något som kanske kan liknas vid Oxford eller Cambridge. Kanske inte lika stort men oj vad folk och besökare. Stort över flera kvarter med pampiga innergårdar mm. Häftigt.

Härligt

Luffare bredvid ungdomar, allt är möjligt här

ja ni vet Rory

Möhippa med att trampa en bil?? knäppt nåt för metoo# rörelsen

Välputsad mässing

I love it

Vi kunde höra en tydlig majoritet av spanska, italienska och amerikanska dialekter. Inga svenskar vilket är anmärkningsvärt för jag tror inte jag varit någonstans i världen utan att ha mött en eller flera svenskar. Undrar hur många svenskar som i varje givet ögonblick befinner sig utomlands? Bara London har väl 30.000 permanent? New York lika många, Oslo? Thailand och Mallorca. Vilka är kvar hemma och håller ställningarna?

På tal om nationaliteter, sen vi kom över Nordsjön har vi inte sett en enda tiggare ej heller en enda burka, hijjabb eller annat svarthuckle. Jag lägger inga värderingar i den kommentaren utan kan bara konstatera hur det ser ut här. Verkar som om inte alla EU länder drar sitt strå till stacken vad gäller vissa aktuella frågor. Nog om detta.

Vi besökte en pub som låg i topp enligt Tripadvisor. Bortom turisternas stråk och toppmat med god öl och irländsk musik. Kunde bara se lokala förmågor i alla hörnor. Känns alltid lite bättre när det blir färre av såna som oss själva. Konstigt resonemang egentligen.?

Typisk irländare med sin öl

Öl

På kvällen skulle vi käka seafood eftersom det är en fiskehamn vi ligger i. Lasse prickade som vanligt rätt rätt, en kokt kummel i tomatsås, Jag fastnade för en Seafood platter (skaldjurstallrik alltså i min översättning) med allsköns skaldjursgrejs på. Jävla vad besviken jag blev när det var 70% friterade bläckfiskringar, friterade torskar, friterade fiskbullar och två laxskivor. Fan vad jag hatar all denna friterade oljedrypande mat. BLÄÄÄ. Jag som såg framför mig räkor, musslor, krabba, havskräftor mm. Så nu somnar jag småsur och bubblig i magen. 

Allt är inte sol som glimmar sa bonden när han ramla av traktorn ner i gödselstacken. Men ölen var god!!