Överfart i natten

                    

Det är ganska långt mellan hamnarna här borta i Skottland, England och Irland. Ganska normal sträcka mellan två hamnar som man kan komma in i, är 100 sk sjömil (1852m x 100 = 180 km och för en landkrabba säger det ju inte så mycket men om man ligger i Skälderviken och seglar 100 M norrut kommer man till ungefär Göteborg. På vägen däremellan ligger ex Halmstad, Falkenberg, Varberg bara för att nämna de stora städerna sen finns där massor med småhamnar som Torekov, Båstad, Träslövsläge och gud vet hur många små hamnar där är. 

Skall vi räkna in en radie mot Danmark så är det ytterligare 20-30 hamnar att välja mellan. Och med en normal fart på säg 6 knop så hinner man inte inom dygnets ljusa timmar (100/6 = 16-17 timmar och man är alltså framme miss i nassen. Särskilt om man inte kan starta när man vill utan är hänvisad till det förbaskade tidvattnets fönster som öppnar och stänger efter behag. Och då pratar jag inte såna behag som är trevliga att umgås med…

Nåväl, vi kollade vindar och strömmar och tid för avgång Howt marina (Dublin alltså) sattes till 1130 vilket skulle göra en ankomst till Milford Haven nästa morgon kl 0900. Högvatten i Milford var 0908 och portarna in till hamnen öppnar och stänger 2 tim före resp två timmar efter HW (HighWater). Vi skulle få fina strömmar med de första 6 tim sen emot och så med på slutet igen.

Vinden var lite svag så vi kalkylerade med motorkörning.

I Howt knackade en trevlig norbagge, Jon Lund från Tröndelag, (med en Contrast 33 från 80-talet)  på (jag nämnde honom förra bloggen) och vi kom överens att sejle sammen til neste havna. Sen var det en annan båt med ett norskt par  (Bavaria 38) som var på väg till Västindien som råkade segla samtidigt, så vi var tre skandinaviska båtar som gick på linje ut ur hamnen.

Nu är det tyvärr så med segling här att vindarna skiftar i styrka och riktning ungefär varje ½ till hel timme. Vi började med att spira ut förseglet eftersom det var rent akterlig vind. Efter 30 minuter fick vi motvind och sen blev det halvvind. Och så tillbaka igen. Faaan. Så ringer Rolfs ord i öronen hela tiden ”Inte slösegla nu Ulf, på tamparna och ändra!!” Så det var ett fasligt rännande upp på fördäck med spirbommar och tampar, skota hem och skota bort och allt vad där hör till.

Vem uppfann detta sätt att ta sig fram? Är det inte rätt smidigt att flyga dit man ska och ta in på hotell med varm säng och fräsch dusch. Samt varm mat istället för mackor och nescafé i snålblåsten när regnet rinner innanför kragen. Lasse satte på sig precis alla kläder han hitta och en Michelin gubbe var anorektisk i jämförelse med den figur som försökte tråckla sig upp i sittbrunnen från ett fuktigt innandöme på båten. Jag övervägde att såga upp ena sidan så inte kläderna skulle rivas sönder. Men det gack i alla fall.  

Vi fick sanning att säga en härlig segling under 6 timmar efter 2300 med 6-8 m/s i sidan så undan gick det. Med strömmarna toppade vi 10 knop ibland. Sen vände tidvattenströmmen och då rasade det till 3-4 knop.

Men det roligaste återstod…. Vi måste runda en fruktad udde för att komma in i Bristol Channel. På sjökortet varnar de för orolig sjö i samband med tidvatten och vindar. Det syns med symboler som små fina vågor vilket Lasse först trodde var tecken för delfiner eller andra fina fiskar han kunde meta med sitt spö. 

Spännande promenad i underskön natur mot Tesco.....

Den morgonen fick vi lära oss vad de små gulliga symbolerna i kortet betydde…

Ojoj satan i gatan vad det rullade, gungade, smällde, bankade och slog. Det var som att sitta inne i torktumlare eller tvättmaskin med vattnet på utsidan. Jag har aldrig varit med om något liknande. Cirka en halvtimmes rollercoaster helvete innan vi kom ut i andra änden och det lugnade sig något.

Jon (norrmannen alltså) låg strax bakom och hans lanternor gick från ena sidans vattenyta till den andra. Skummet yrde runt vissa vågor och bröt som om det var grund vi stötte på. Jon sa att han bara stod och höll i sig för att inte fara omkull. Nä fy för den lede. Det var inte kul. Vi var ju i alla fall två som kunde hålla humöret upp och skräcken borta men Jon var ju ensam. Usch.

men är det inte???? nej men det är grevskapet Pembrokeshires flagga!

Wales flagg! Tack bror Björn (mitt uppslagsverk i kunskapens mörker)

Tack och lov har allting ett slut så även denna gryning. Solen gick upp. Sägs det. Inte såg vi den inte, men teoretiskt skall det obviously finnas en sol bakom de kilometer tjocka svarta moln som normalt täcker hela engelska kusten . Vi kom in i Bristol Channel, svängde runt Bishop Rocks och St Annes Head och stävade mörbultade fram till slussporten som öppnade prick 0700. Vi förtöjde, Städade, Duschade, tog en macka med en makalös känsla att marken var i samma rörelse som båten!! Sen totaldog vi i kojerna.

In till Hamnen, spännande bottenprofil!!

Kvicknade till vid tolvblecket i något som närmast kan liknas vid en rejäl bakfylla med huvudvärk och illamående samt allmänt pissigt tillstånd. Lite mat på närmsta café, en cappuchino på kajen, solen gubevars tittade ju fram också, så började vi må så grankott igen (nicke lilltroll för de lite äldre läsarna).

Englands största oljehamn!!

Vansinnigt vacker stad......hmmmm

I denna gamla anrika hamn Milford Haven Docks som nu är ombyggd till Marina och lite Docklands wannabe fick vi oss en tallrik med fisk och musslor så nattens vedermödor började sakta blekna bort. Det är en överlevnads strategi hjärnan lurar oss med för att vi skall orka oss ut på vattenöknarna igen där ju inga oaser väntar med lugnt vatten palmer vitt vin, kvinnor och sång

 Vi var på Tesco och shoppade krubb, bjöd ombord Jon på lite chicken curry på kvällen, tittade på nyheterna på tv om bron som rasat i genua, huvva.

Chicken curry med Jon Lund fra Norje

Så kan alltså några dagar ombord på en båt, som förtvivlat försöker komma söderut så fort det bara går, se ut.

Ögonblicksbild när detta skrivs.... Tack Rolf, utan ditt kapell hade vi flutit ut och aldrig kommit tillbaka 

Idag har vi slappat, jag har jobbat lite med Sjöfartsverks frågor, mailat, läst på dokument osv. Så det klirrar väl till i nästa lönekuvert så jag kan betala hamnavgifter och diesel hehe.

Milford Havens museét. gamla verktyg från förr

Vi tog en runda på museet och spanade på historien om hamnen och staden. Lord Nelson var här med sina skepp, Berömda hjulångaren Great Eastern hade den som hemma hamn, D-Day flottan utgick härifrån osv. Spännande historier och engelsmännen älskar ju sina glorifierade hjältar med medaljer upp till öronen på dessa gamla knotiga gubbar med gevär på skuldran.

På tal om ingenting så tyckte jag också det var dags för ett oljebyte för motorn (216 tim) samt nytt fräscht filter. Inget ni tycker är spännande men sån är vardagen på en långtbort från Sverige seglare.

Slit och släp, hugg och slag och ingen snäll fju som väntar med tofflor, varmt thé och ett inbjudande leende inte.

Oljefilter till en O 601 Mercedes motor