Serendipity: Viva España

Nu har vi avverkat två städer i France, Les Sables de Olonne och La Rochelle. Båda är seglar meckan och har en enormt massa båtar. Den först nämnda är centrum för den stora Vendeé Globe tävlingen som handlar om att snabbast ta sig runt jorden med båt. Ensam.

Vet inte vilka regler som finns men av utseendet på båtarna så finns inga regler mer än att de skall drivas av vinden och att man är ensam. Starten går i November just från denna hamn. När vi kom in i hamnen så blev vi tilldelade just den kajen där dessa monsterbåtar låg förtöjda. Troligen därför vår båt också ser himla snabb och tuff ut och att de nog trodde att vi skulle ställa upp….Efter att ha sett lite filmer från tävlingen så tror jag Serendipity´s husse helst sitter framför en brasa med en liten lurvig hund framför fötterna.

Just den helgen vi kom var det stor träbåtsfestival och en gigantisk folkfest runtikring. Otroligt glada, skojiga trevliga fransmän överallt. Inget skrik och skrän med billig fylla eller skrålande turister så långt ögat kunde se.

En observation och ännu en gammal fördom kan slängas på minnenas soptipp: Fransmännen försökte verkligen prata engelska med oss!! Och vi gjorde vårt bästa i att prata franska, med mindre lyckat resultat. Men de var glada ändå. Oavsett mjölkaffär, patisserie, bar eller i reservdels lagret så ville de verkligen hänga med i engelskan. Men de är patologiskt värdelösa i engelska. Även de yngre. Jag tror faktiskt att det var de lite äldre som kunde bäst traggla sig fram. Ungdomarna stod mest och glodde likt ögonen på en gås som får en tratt nedstucken i halsen för att mata fram en smarrig lever….

Men mat, ja se de kan dom iaf. Vi var på lokal några gånger och attans vad det smakade fågel. Även köttet. Jag beställde nåt obegripligt under kategorin ”poisson” vilket jag vet är fisk, (inte engelskans gift dårå asså). Fick halstrade pilgrimsmusslor och jätteräkor i smörig vitlökssås. Ja ni känner hur snålvattnet ( Det är amylas som bildas i munnen för att förbereda nedbrytning av födan. Därför är det viktig att tugga länge!!) rinner till. Så himla jävla gott var det. Ja Karin vi SKA åka hit!!! Promise!

Jag tror att franskbröderna o systrarna är så kritiska matkännare att den krögare som fuskar med krubbet kan se sig i månen efter kunder nästa dag. Enkel matematik.

Nästa morgon vaknade tre yrvakna unga kappseglare i båten intill och en av dem ville ut och träna till nån olympiad eller nåt med sin båt. Eftersom segling var verboten i hamn och han inte hade nån motor så vem fick han be om hjälp kanske….om inte en bredaxlad suedoise !! Vi ställde givetvis upp och hivade över en tamp och drog honom ut på öppet vatten. Han blev så glad så glad. Det kanske var den uppgiften de hade i baktanken när de gav oss kajplats. Att agera traktor!! Hmm respektlöst mot vår trogna tyska träbåt eller buss som Rolf säger….

Det blev en lugn segling ner till nästa hamn som var La Rochelle. På vägen in noterade vi en byggnad i fjärran som ju verkligen var Fort Boyard. Check! Så var den klar. Inte speciellt upphetsande faktiskt.

Men satan vilken stor marina La Rochelle har!! De sa att 5000 båtar ryms där… Vi uppskattade att det fanns cirka 300 gästplatser. När man gled in i hamnen så dök en välkomstpir upp där man förtöjde för att checka in. Lång process med mycket papper och massa byråkratisk akrobatik men det var nada mot vad Spanien skulle prestera visade det sig…

Sen skuttade en glad yngling ner i en gummibåt och sa ”Follow me missjö capitan” vilket vi gjorde. Så likt en incheckning på hotell med en trevlig piccolo som följde oss till vårt rum… äh kajplats då! Sen hoppade han iland och tog våra snören. Snacka om service!! Simrishamn och Ystad kommun!!!! Kom och lär för fan!!

Vi fick en massa broschyrer, en soppåse och en keps med La Rochelle marina på. Otroligt samlarvärde? Någon som är sugen på en beige kepa från Frankrike? Nähä. Kunde väl tänka det.

Vi tog den obligatoriska stadsrundan och det tog en lång stund att gå runt till andra änden där stan låg. Räknade in till 62 bryggor…. Staden var jättecharmig och vi smaskade croissanter samt sörplade kaffe i mängder. Lasse jagade en resväskebutik för den stundande hemresan. Vi behöver lite semester från semestern. Hem och rösta osv. Det verkar som om fransoserna stannar hemma eftersom vi inte hittade en enda affär som sålde resväskor.

Vi hittade en Raymarine återförsäljare och jag köpte en ny vindgivare. Jag skall inte säga vad den kostade men det är samma pris som en frontbiljett till Carmen på Metropolitan i NY (Karin och jag åker dit i November nämligen). Lasse hivade upp mig i masten igen och efter ett snabbt byte så har vi återigen en fungerande vindmätare. Den är viktigare än man kan tro.

Lasse hittade stora Electrolux tvättmaskiner i hamnen så vips var alla vår kläder rena och torra. Inklusive lakan mm.

Dagen därpå gjorde vi oss klara för den långa färden ner till Spanien över halva Biscaya.

Väl ute på havet med lite hissad storsegel gled plötsligt en hotfull svart gummibåt upp med 5 svartklädda beväpnade SWAT team med hjälm och solglasögon upp bakom oss. De låg och lurpassade en stund och vi undrade, WTF are they doing here? Sen bad deras kvinnliga chef längst fram i fören att få borda oss. Tänkte en blixtrande sekund slänga mig på gasen, skota hem seglen och ta fram min Leatherman men insåg snabbt det lönlösa när jag såg deras hölster med pikkadoller samt 2x 300 hk motorerna och log mitt mest inställsamma leende och sa Bien venue! Eller nåt liknande.

De var väldigt trevliga, bad om passaporte, skeppsdokument, GPS position, MMSI nummer frågade en massa om oss, skrev sida upp och sida ner i nåt protokoll med 4 kopior varav vi så småningom fick ett eget ex av , signerat av samtliga soldater (eller duanos som de hette) De gick igenom båten, öppnade luckor och jag lyckades kväva en protest mot att de klampade in i sina svarta kängor på heltäckningsmattorna.

Tror inte det var en bra strategi från min sida att kritisera deras fotbeklädnader med rågummisulor. Ibland är det bäst att knipa igen kakhålet. De hittade ingenting naturligtvis och stämning lättade en aning. Deras bistra miner mjuknade och på slutet av deras halvtimmes långa besök blev, om inte gemytligt så ändå ganska trevligt. Jag dristade mig att fråga om man fick ta en bild men då, lika snabbt som en höna bajsar, kröktes deras pannor i flera veck och jag bet mig i läppen.

Det finns tydligen en gräns för hur trevliga franska gummibåtspatruller med pistoler kan tillåta sig vara.

Men när de lämnade så sa kvinnohårdingen med något man i bästa fall kan kalla ett smile, (hon hade nog fan kunnat bita nacken av hela Sveriges Palestina sjals klädda batikhäxe metoo# rörelse ), ” Ok då ta en bild men när vi lämnat och är i vår båt och bara en bild på våra ryggar” Liten seger ändå för en artrosdrabbad pensionär.

Solen sjönk återigen borta i väster (på höger sida om man åker neråt på jordklotet) DÅ PLÖTSLIGT ser och hör vi ett fasligt dundrande rakt föröver. Blixtar slår ner i havet och åker på tvärsen i luften mellan molnen. Det där ser min själ inte kul ut sa vi med darrande läppar till varandra. Vi la om kursen 80 grader till rakt västerut där solen sken sina sista desperata strålar och gasade på samt skotade hem allt vi hade. Vi lyckades nästan men inte helt undvika jordens undergång. Jag har nog aldrig känt mig så liten och ynklig när det rakt ovanför huvudet smäller och brakar med ljungande blixtar som slår ner i vattnet runt i kring.

På helspänn vid varje smäll där den svarta natten löste av solen, som gick hem utan att säga adjö ett minsta dugg. Det är ju så som Överstyrman Guido Voghera på MT Oceanus skaldade för mig 1971 när jag seglade tankbåt på Viken (persian gulf i sjömansmun) att:

”Om dagen den klara så ser man till horisonten bara,
men på natten när fan är lös, ser man ända till Betelgeuse” (den starkaste stjärna i Orions bälte, ut och glo för fan!!)

Den natten var Lucifer ute och svepte med sin treudd och ja okej då, jag skall erkänna att jag var rädd för blixten som aldrig förr. När man är ensam båt på ett öppet hav som Biscaya och 10000000 volt sprakar runt omkring oss som får världens största fyrverkeri att framstå som ett blött tomtebloss då är i alla fall inte jag speciellt kaxig. Sen regnade det, och blåste upp som attans när ett otroligt svart helvete till åskväder drog förbi. Precis som om det inte räckte med alla blixtar!!

Några gånger till den natten svepte Thor fram med Mjölner i högform men vi klarade oss på något underligt sätt. Phuiii.

Dagen därpå blev den längsta på länge. Vi tuffade på mot Bilbao som angjordes strax innan en lätt rödanstruken sol gjorde en djupdykning ner i Rans våta famn. Stegen styrdes resolut mot alla de restauranger som kantade marinan. Vilket ställe! Ölen flödade ur kranarna och bardiskarna dignade under grillspett, och pinxos (pinchos eller tapas som de säger i södra spanien).

Vi käkade allehanda mojjar och grunkor, drack cervezas och snart var blixtar och dunder glömda. Självförtroendet återvände i takt med att ölen började verka och som finnen säger på sjungande finlandssvenska ”Nu jag känna roligt börja komma” . Nog om det!

Dagen därpå blev turistdag. Vi bokade hemresa, bunkrade mera diesel och tog trikken in till Bilbao city. (Region Baskiens huvudstad) Om Dublin var en positiv överraskning så är Bilbao en ännu större positiv upplevelse. Otroligt vacker stad med fantastiska hus, butiker och trevliga människor. Likt alla andra platser, städer och hamnar vi sett (utanför Sverige och i viss mån Norge) så syntes inte ett spår av rumänska tiggare, hucklen eller andra nationaliteter än den inhemska. Bara spanjorer syntes och hördes på gator och torg samt kafeér och barer. Rent, snyggt, städat, ordning och reda. Hörde en engelsman och en amerikan på hela dagen.

Vi besökte Guggenheim museet och det var en upplevelse i sig. Vilken byggnad! Summasummarum, Bilbao var för mig en vit fläck men är numera målad med glada färger och en bred pensel. Häftigt.

Vi kastar oss dagen därpå (idag) framåt mot Santander (som är Kantabriens huvudstad. Det finns många regioner i Spanien och alla är lika stolta som tjurfäktaren på julafton)

Så i skrivande stund sitter vi uppe på andra våningen i baren och kontrollerar noga temperaturen på den spanska ölen samt slafsar i oss ännu mer Pinxos..