Vive le France!!!

Har inte skrivit på länge pga av ett massivt turboseglande för att lägga kylan bakom oss och få lite värme. Men nu kommer några enkla rader.

Efter nära på tre veckor med regn i någon form varje dag, motvind mer eller mindre rakt för ifrån samt dimma och aldrig över 20 grader, snarare 12- 13 så var längtan efter lite sommar ganska stor, om man säger så.

Goodbye Wales water supply , Bonjour France !!

Vi gjorde ett sista besök i kyrkan och tände det obligatoriska ljuset för våra absent kollegor.

For absent friends

Efter 4 dagars väntan på, jag skall inte säga bättre vind, utan inte allt för jävlig motvind, så blev det till sist ändå avfärd från Padstow. Vi var 7 båtar som drog så fort högvattnet infann sig. Aldrig har väl så många segelbåtsögon tittat så intensivt bort mot slussporten för att se den sakta öppna sig. 

Kl 1200 prick åkte den upp och vi ilade likt besökarna till allsång på Skansen i rask takt mot möjligheternas öppning. Möjligheten för oss bestod i att komma till ett land med en celsius skala som var högre upp än tre kallfrusna fingrar i bredd.

Vår plan var väl mer eller mindre att ta oss runt närmsta udde och vila ut vid kvällningen i en hamn med namn Penzance för att morgonen därpå pila över engelska kanalen mot den hägrande lilla hamnen L Áber Wrach i Frankrike. 

Den förbenade motvinden låg som ett plåster över våra regnpiskade nosar och när kvällen gjorde sitt intåg rundade vi äntligen Lands End klämtande fyr.

Men längtan till värmen var större än en natts sömn på engelsk mark så vi styrde rakt över kanalen och bortsåg från lugnet på Cornwalls västra udde. I och med rundningen av Englands svar på Smygehuk fick vi en bra vinkel mot vinden och kunde äntligen hissa seglen och stänga av järngenuan, Frau Mercedes mao.

En fin segling över kanalen i totalt beckmörker fick vi i oss. Otroligt vad svart en natt kan vara! Att stoppa huvvet i en kolsäck är en skimrande upplevelse jämfört med att korsa engelska kanalen den 21 augusti 2018. Väldigt få fartyg störde vår överfart och tidvattnets horisontella påverkan går ju sidledes på den sträckan så det störde inte nämnvärt.

Ju närmre vi kom den franska kusten insåg vi att det fanns en teoretisk chans att hugga tag i medströmmen igenom den beryktade Chanel du Four. Om vi spruttade på så skulle vi hinna med och skippa L Aber Wrach och gå raka vägen till Camaret de sud istället! Vilket ännu snabbare skulle ta oss ännu längre bort från England och dimman och regnet och kylan och den dåliga andedräkten man får av deras usla fish and shit!

Sagt og gjort, vi gasade på, hann med strömmen och på kvällen gled vi in i en fransk hamn med medelhavs karaktär, värme, shorts, boulangerier mm mm. Otroligt vilken skillnad 170 sjömil kan göra. Glädjen steg i taket, långfillingarna åkte av, sydvästen packades ned och solbrillor kom fram på två djupfrusna lätt ärrade sjömän. Makalöst. Härligt.

French port

Så blir vi när vi blir gamla sa båtarna till varann

Stenstapling längs piren i Camaret

Hamnen i sig var väl inte så där jätteball så skeppsrådet beslutade att nästkommande dag utnyttja medvinden som rådde längs kusten och smälla till med ytterligare 140 sjömil för att sikta på den lilla ön Ile de Yeu med hamnen Port de Joinville. Ligger inte så långt ifrån Fort Bayard där Gunde far runt och flabbar groteskt medans kvasikändisar larvar sig i rutan.

Spännande kust

Träffade på en svensk båt från Gävle, SY Navillus med ett par på väg till kanarieöarna. Trevligt par men vi hade precis lagt loss när de dök upp så någon längre pratstund blev det ju inte.

Nästa strömfåra som är beryktad av alla sjöfarare som vi måst passera var Raz de Sein. En passage som kan uppnå aktningsvärda knoptal. Vid ruffigt väder varnas det för att överhuvudtaget gå där, då det kan bli riktigt farligt med vågor som anfaller likt rytande pantrar. Efter att läst på alla fakta i nautiska publikationer så kom navigatören fram till att vi skulle vara där kl 1558 för att minimera ruggigheten. Eftersom vi gick vid 10-blecket och det bara var 16 M dit så hade vi luft i form av tid att tillgå. 

Så stilla kan det vara ibland, jämfört med för några dar sen!!

Här såg mästerfiskaren sin chans att hiva kastspöets krokar överbord igen. Två gånger endast har spöet varit in action och båda gångerna hade det nappat ruggigt fort. Men det var ingenting mot vad som komma skulle!!

Efter att ha skurit klart de sista kobbarna fick vår trogna Mercedes vila och spöet kom fram. Lasse hann precis få ner kroken i vattnet så högg det direkt! En makrill!. Upp. I hinken där en skrajsen navigatör var rädd för krokarna och så tillbaka i vattnet. Pang. Två makrillar till! På samma kast! I hinken.

Vad i helvitte är det för nåt som sprattlar där nere i vattnet?

En av var sort!! Otroligt!!

Ut med spöet och HUGG! Två röda fula firrar på samma gång högg tag i Lasses små röda och gula lysräkor. De såg inte snälla ut och fenorna var stora som vingarna på en jumbojet. Och vassa som barberarens rakkniv. Fan, de där ville vi ju inte ha! Går de att äta? Vete håken. I med dem igen tyckte stämman, så de slapp träffa sankte Per denna dag. 

I med kroken igen och se på fan. Nu högg en makrill på den ena och en röd fuling på den andra kroken. Har aldrig hänt sa Lasse. På samma kast högg två olika fiskar. I med fuling nummer tre och sen får vi väl ha en fjärde makrill sa mästerfiskaren i högform.  Dagens quiz: Vad heter denna fula fisk?? Någon läsare som kan googla fula fisken?

Längre bort låg en fransos med herr och fru i en liten fiskesnurra som surmulet stirrade på hur dessa suedoiser kom och snodde franska fiskar framför näsan på det Gauloises doftande paret. De bytte plats lite närmre oss i hopp om att få lära av en mästare från nordliga latituder. De hann inte stänga av motorn förrän de röck till i Serendipitys lömska lina och krok. Den fjärde makrillen bärgades. 

Sura fransoser för vi tar deras firrolinos

Summering: sju fiskar på sju minuter. Helt otroligt sa Bill. Bull bara garvade. Jättekul. Egentligen är väl sån´t inte fiske utan det är ju bara att dra upp? Icke sa Nicke. Det handlar om att känna av de små nosningarna firrarna gör på betet och sen..Kabang! I den absoluta millisekunden när den fjällprydda näsan luktar på lysräkan så perforeras deras haka av ett resolut snabbt ryck utfört med mästerlig hand av en lömsk svensk fiskare från Skanör. 

Mycket snack tror jag men å andra sidan har ju jag aldrig fått nån fisk heller. Mer än fisk över disk asså! Jaja kul var det. Och file kniven fick avlägsna deras arma huven och inälvor som gick till andra väntande fiskar som troligen helt skamlöst kannibaliserar på sina artfränder. 

Efter en snabb rensing och stekning så simmande de fyra makrillarna ner i vikingamagarna och färskare fisk har i alla fall jag aldrig käkat. Det nästan sprattlade i munnen medans jag tuggade. Gott som tusan var det i alla fall.

Fyrar

En finsk "puck" Sabik lyser idag lika stark som den gamla

Snön är fågelträck!!

Solen sken resten av dagen. Vi länsade fram med saxade segel. Farten dryga 6 knop och vi höll jämna steg med en Jeanneueueueu 430 i vit plast, så en får nog vara ganska nöjd med bussen. Badbyxor på och automatstyrning sen låg vi och dåsade medans båten förde oss mot Port Joinville.

När solen började gäspa kom så våra vänner delfinerna tillbaka. Vi har sett dem mer eller mindre varje dag men det är lika roligt varje gång. Kameran åkte fram vilken kan ses på bifogad filmsnutt. Kul med den lilla bebisen som simmar med mamman (eller pappan?)
Lekande delfiner

Stämningsfullt

Nästkommande dag började vi närma oss den lilla ön med den hägrande hamnen Port de Joinville. Stor hamn. Massor med båtar. Väldigt poppis ställe insåg vi. Troligen ganska poshigt ställe. Vår ankomsttid blev mitt på dagen och det var strategiskt smart för hamnen fylldes raskt på och vi fick en fin plats. Bra duschar m.m.  fin service osv. 

Joinvilles paradgata längs stranden

Typisk hus på ile De Yeu

När kvällen kom var det mer än fullt och det började travas på hög längs utsidorna. Vi fick en egen brygga så vi slapp gnida fenders.

På resan över från England började vindmätaren konstra och blev i sämre och sämre skick. Till sist gav den upp andningen och la sina vindpilar i vädret. Samtidigt hördes lite knepiga donkande från autopiloten och lite olja hade börjar läcka från hydraulpumpen. Servicedags alltså. Vi beslutade att ligga still en dag för översyn samt slappa lite och kolla byn.

Jag äntrade en sån där båtmansstol och kopplad till ett reservfall så hissade Lasse upp mig i masten för att göra lite service på vindsnurran. Det är bara femton meter upp men väl däruppe så är det 150 meter ner. Konstigt vad långt det är ner när det är så kort bit ditupp? Nån som kan förklara? 

Lääääskigt högt uppifrån. Kolla vilken skillnad på moderna båtars akter form!!

Lite juckelimuck och spray samt allmänt knåpande så gled jag ned med hasning medelst linsläpp och det gick bra. Kände mig som Edmund Hillary, Sir Hillary! Men int fan funkade vindmätaren för det. Satans apparat. Fram med mätinstrumenten. Aha, där fanns en viss diskrepans mellan några kablar och enligt boken så var det en kaputt vindgivare. 

Trasig vindmoj

Efter överläggning med min hovleverantör Nobelius Elektronik på Årstafältet (två gamla farbröder med lödkolv och snus i rinnande i mungipan) så behöver den en översyn av proffs (stavas snusare). Packas ner i väskan för hemresa om någon vecka. (Vi har nämligen beslutat i skeppsrådet att ta lite brake och fara hem och rösta i valet.)

Det var bara att åka upp i masten igen för att plocka ned snurrmojen. Jag är inte så himla höjdrädd egentligen men att hänga i ett snöre som ligger runt en vinsch känns läbbigt. Ville nog hålla i mig samtidigt som jag meckade. Fattar inte hur folk frivilligt klättrar i berg och utlämnar sina liv till snöretillverkare?

Sen var det dags för stadsinspektion, proviantering och käka mat. Det fanns hur mycket krogar som helst samt creperier en masse. Brödbutiker samt en hyfsat stor ICA affär.

Mumsig

Ja jag säger då det! Tesco…släng dig i väggen.! Här kan vi snacka mat i kvadrat. På längden och tvärsen låg det fräscha grönsaker, och inte bara fläskiga äckliga engelska fula korvar utan all möjlig sorts kött inklusive canard naturligtvis! Ostron, hummer, bröd som smakade makalöst gott och se på fan slank inte några croissanter ned i kassen igen!! 

Nu är vi inte i England !!

I Frankrike vet de inte vad färdig skuret formbröd är för nåt!!

Svårt att handla när man är hungrig sa Bill, dräglande över fiskdisken försökte Bull svara men det sket sig. OjOj oJ franskmännen kan det här med mat alltså!

Till min dotter Alex !!

Ojojojoj

Jag är mäkta impad av denna härlighet. Och då var det bara en liten blyg närbutik på en ö typ som Hemse på Gotland. Hur ser det då inte ut i en finare stadsdel i Paris?

Ännu mera ojoj

Sen var det det här med fransoserna. Efter att ha studerat Engelsmän, Skottar, Walesare och Irer så är det nu dags att ta sig an studien av Grodätarna. Jag har egentligen aldrig reflekterat så mycket över dem eftersom jag sällan är i Frankrike men efter en stunds spanande så kan det konstateras att alla killar ser ut som Jean Reno som Leon i Luc Bessons film med samma namn. En av mina favvisar. Samt naturligtvis Gary Oldman och Natalie Portman, alla spelar strålande. De som inte sett den, Se den! Varför de inte gjort Leon 2 fattar jag inte.

Inte nog med att de franska killarna ser tuffa ut, (som deras handbollsspelare typ). De klär sig snyggt och elegant till råga på allt. Ledigt men snofsigt. Linnekavaj med skjorta och tröja. Ofta en tjusig halsduk, mockaskor i röda grälla färger samt inga hossor. Skägg eller skäggstubb är obligatoriskt, långt hår i nacken som vår kung samt en liten cigarr i mungipan. Satt även en stilig dam med värsta cigarren mellan de röda läpparna! Men med finess. Damerna är naturligtvis inte sämre de. Piffiga oftast med liten hatt, håret i hästsvans oavsett ålder, samma obligatoriska scarf, piratbyxor och små pjuck. 

Seglade till och med in en fräsig seglerinne i kort kjol och sandaler med randig tröja och uppfälld vitskjorta krage. De har en stor touch av elegans över sig det franska folket.

Två frallor under amen, en i näven. Vilket land är vi i nu??

Typisk franskman?

Lillcittran

Finess i framkrike

Halsdukar har ju alla!!

Kan det bli mer Francoise?

Tuff pappa, grann mamma. Söt gosse, a la France?

Herrar i vår egen ålder eller över var inte sämre de. Tuffa röda brillor, grälla kortbyxor samt den numera helt obligatoriska scarfen ofta knuten dubbel(som danskarna gör) Blir pinsamt påmind om min egen torftiga klädstil där i princip alla plagg kommer från Naturkompaniet, fjällräven eller Craft. Lasse för att inte tala om min bror Anders!! har bättre koll och smälter fint in i denna miljö. Jag får nog gå en kurs hur man piffar upp sig. ALEXANDRA :::HJÄLP! Du e ju proffs på det här. Nu får du rycka upp pappan din!

Kan inte låta bli att jämföra med folket, maten, kulturen och atmosfären på andra sidan den engelska kanalen………Vem, jag bara frågar vem… kommer överhuvudtaget på tanken att resa till England så länge Frankrike finns?

En annan observation Lasse gjort är det fantastiska fågel, fisk, delfin, tumlare, valar (jag såg även en stor tonfisk hoppa!!) som vi passerar hela tiden. Det sjuder av liv runt och i havet och om detta är effekten av dålig miljöpåverkan så verkar åtminstone inte djuren hajat faran ännu.

I skrivande stund lufsar vi nu fram mot nästa hamn med namn Les Sables de Olonne. För seglare ett lika välkänt namn som Citroen eller Reanult. Vi återkommer med rapport längre fram!