The Med´s som engelsmannen säger

Medelhavet

Att segla in i Medelhavet är en speciell känsla. Här har det seglats in och ut sedan Jesus gick i kortbyxor, ja faktiskt redan innan han var en glimt i Josefs ögonvrå. Som jag skrev om senast så var det Fenicierna som var först och sen har det farits vill jag lova. Vikingarna har också varit här men är osäker på om de bara kom via floderna och rullade fram på land. Får väl läsa om Röde orm och se om det står nåt där.

Gibraltar sundet med Afrikas norra del och spanska KBV

Vi lämnade i alla fall Cadiz vid 10 tiden för att passa in tidvattenströmmarna in i Medelhavet.

Cadiz häftiga bro från havet

Nu är det sista gången jag behöver räkna på detta sk*t!! I Medelhavet finns inget tidvatten att tänka på, det är som Östersjön, så det känns bra att det är vi själva som nu bestämmer avgång och ankomst, inte månen. Det är ju inte bara mångubben som styr det här med vattenflöden. Medelhavet avdunstar stora mängder vatten och det måste ersättas, vilket då Atlanten bidrar med. 

Det ger upphov till inkommande strömmar men huruvida det sker på vattenytenivå eller skiktar sig neråt vete fåglarna. Ibland kommer det på Afrika sidan och ibland på Europa sidan. Djupet är ju upp till 600 meter så det finns ju nivåer det kan åka på.

Därför är det inte så säkert att trots man matchar tidvattnet perfekt, så kan andra strömmar ta över och antingen stärka eller utjämna så egentligen vet man inte ett barr förrän man är där. Såvida man inte har tillgång till meteorologiska mätningar från land, vilket man inte har då ja.

Så tyvärr var det ingen medströms som strömtabellerna utlovade. Klockan 1521 skulle det vända, men int fan gjorde det det inte!

Men innan dess hände nåt olustigt. Vi lämnade Cadiz i sol och lätt motvind. Jag hade noterat militära skjutområden så jag höll mig innanför dem för att inte bråka med det ”grå bolaget” som vi kallar dem. Vi smög nära land och satt i godan ro och löste korsord medans vi puttrade på då det small Poff ovan oss.

Stod i Gibraltar men kanske det var en sån som small?

Vafanvadedär!!! Vi reste oss i en fart och höll på att köra huvena genom Rolfs fina kapell (Funkar makalöst bra!!) Inget syntes. Hmmm måste ha varit seglet som smällde till? Vi satte oss ned det gick några minuter så small det dovt till igen. Nu undvek vi kapellduken men fortfarande syntes inget. Konstigt att seglet kan smälla så där? Men den tredje gången small det som fan ovanför oss och då insåg vi att DE SKJUTER JU FÖR ALLA HETA PÅ OSS!! Ser de inte den svenska flaggan!! Vi är ju ett neutralt land! Har ni glömt de vita bussarna!! Jävla Natogubbar. Dagen innan hade vi sett ett amerikanskt krigsfartyg på väg in i Cadiz så nu leker de väl krig med Spanjackerna och vi har hamnat i skottgluggen?!

Några smällar till precis ovanför oss och jag misstänker att de brakade av knallskott över oss på flit och deras av spanjorer (eller morer?) bemannade utkikar som vi noterade fanns i bunkrar längs stranden, satt och kikade på oss genom specialkikare och fnissade när vi sket på oss. Funderade på att moona de jävlarna med då hade de väl uppfattat min ändalykt som en skymf mot den spanska hedern, olé, och knallskotten hade raskt blivit skarpladdade.

Lite lugnare blev vi när logiken lade sig en stund men någon timme senare när vi i princip rundade Cape Trafalgar passerade två stora militära omärkta helikoptrar rakt ovanför oss med ett hotfullt mullrande så nåt budskap hade de väl till oss??

Helikopeter

Ja Trafalgar Square har väl alla hört om. Namnet kommer ju från det stora sjöslag som Lord Horatio Nelson utkämpade här 1805. Viktigaste sjöslaget under Napoleonkrigen.

1805

Cabo Trafalgar 2018

Vi passerade Tarifa som är windsurfarnas mecka i Europa, och det eftersom det alltid blåser som tusan här. Antingen in eller ut ur Medelhavet så det är helt idealiskt för denna härliga sport. Lasse och jag var ju nere i Gardasjön 1987 och surfade som bäst och vi lurade på att dra hit men det är ju himla långt med bil. Vi åkte till Skanör istället och det gick bra där med i september månad anno -87. Tiden går….

Nästa anhalt blev Gibraltar.

Pampig bild från spansk sida

 Mörkret la sig som en tung mörk filt rund segelbåten och mångubben hade nog avtal med nån annan världsdel denna kväll för han lyste med sin frånvaro. Vinden ökade friskt till 10 ms så vi surfade fram till den lilla spanska hamnen Alcaidesa som ligger 100 meter från Gibraltar gränsen. Klockan var midnatt när vi knöt fast.

Så här ser det ut när molnen bildas, klicka på länken !!
 Moln bildning på The Rock

Vinden var för bra för att stanna i Gibraltar, så efter en rask sömn och tidig morgontoalett nöjde vi oss med att bunkra havre till vår lilla MTU häst nere under durkarna och seglade vidare till en typisk Spansk semesterort längs Costa Mucho; Estepona.

Gibraltars fyr med moské

Innevånare

Lasse styr oss vant förbi klippan

Esteponas marina är en av de trevligare med ordning och reda samt lågt pris, bara 21 Euro jämfört med de 30-40 vi vant oss vid. (52 i Bilbao!! Men hörde härförleden att på Mallis tar de 280 Euro…..per natt!!!) så där strök vi den hamnen!

Vid incheckningen halade hamnkaptenskan över en pava rödtjut från ett förråd under disken. Det får nämligen alla båtar första gången de kommer till Estepona. Vilken trevlig sed!! Detta tycker jag nu att alla marinor skall ta efter, särskilt de i Sverige! Och hör sen.

Hamnkapten med pavan!

I hamnen låg redan Sofia, en svensk Bavaria 42, strax efter oss seglade en annan svensk in med en holländsk ”van der Stadt” och sist kom våra Motala vänner med sin Elan 434.

Estepona street

Vacker båt i hamnen

Fyra blågula vajade på spanskt territorium. Han i holländaren tog vi en öl med lite senare på strandpromenaden och det visade sig att vi hade träffats i Amsterdam förra sommaren då han var på väg söderöver och jag vände åter. Han hade övervintrat i Bretagne och var nu på väg dit näsan pekade. Kul typ från Värmland med festlig fransk smula uppe på kolan.

Estepona´s gamla stadsdel var i motsats till urbanization delarna faktiskt en riktigt, riktigt trevlig liten by. Vi traskade runt, fikade och käkade glass, spanade på kyrkor och torg. Gulliga gränder med mängder av blomkrukor längs väggarna. Märkligt, sa Bill hur många gränder man plåtar egentligen, Det har du rätt i sa Bull, Undrar varför?

Sött

Charmigt

Efter en stunds spanande noterade vi att alla blomkrukor hade samma fastsättningsanordning inklusive skruvskallar och ofta exakt samma färg och form längs husväggarna. Jag finner det osannolikt att spanska husägare kan komma överens om en och samma leverantör av samtliga detaljer i en hel stadsdel. 

Jag drar därför utan några som

Gulligt

helst bevis, slutsatsen att det i stadsfullmäktige har beslutats om att byns skall piffas upp, gentrifieras som det heter nuförtin??

Det ska alltså locka bleka nordliga turister att hänförda klappa händer och ta fram kamerorna för att dokumentera dessa pittoreska gulliga spanjorer som vårdar sin miljö likt Tyrolerfolket gör i Alperna. (Fast de gör det på riktigt!!)

Cynisk så det förslår men jag trillade dit eftersom min kamera också åkte fram. ”Men då sa Bill, det är väl fan så mycket bättre det här än att de INTE hade gjort något alls”. Bull höll truligt med.

Eftersom vindarna i flera dagar kommer därifrån windexen pekar, så slog vi läger här i Estepona och inväntar vindkantring.

Riktigt fint i Estepona

Vi hade ju skippat Gibraltar men nu bättrade vi oss på den punkten och letade buss dit. Detta eftersom han med mössan sa att det var nästan 50% rabatt på mobiler. Han sa sig också ha bunkrat diesel för nästan halva priset så vi såg framför oss ett taxfree paradis med superlåga priser på allt samt stora häftiga varuhus i flera våningar med elektronik, parfymer till fruarna och annat mumsigt. Ack vad vi bedrog oss.

Pepe Gonzalez körde bussen som hade Volvo chassi men spansk Irizar kaross. Den dånade som ett paternosterverk och körningen var brutal. Vi missade en backspegel på mötande buss vid ett möte i en hårnål med en hårsmån. Phui!. Bussen gick i princip fram till the Border line och vi traskade obekymrat förbi en sovande spansk gränspolis. 

Väl inne i Gibraltar var det en kortare bussresa till en av de gamla portarna in och där låg lilla gågatan ”Mainstreet” med alla sina butiker.

Det var lika upphetsande som jag minns den lilla staden Yanbu i Saudiarabien på 80 talet. Små ynkliga butiker längs en, av turister, helt igenkorkad gata.

Trängsel

Medelåldern på besökarna låg över pensionärsstrecket. Samtliga hade använt hela livremmens längd och lite till, om man säger så. 

Trots det beställdes det in Fish & Chips på längden och tvären på de hak som kantade gågatan. 

feta fingrar på en fet "battered fish"

Butikernas varor och kartonger var solblekta efter månader i fönstren och allt som såldes var från ett annat årtal än årets. Sortimentet var vad man förväntas hitta inne hos Nilssons el och bastuprylar i Kramfors. (tveksamt eftersom Nilsson ändå är lite på hugget).

Butikerna bemannades övervägande av indier som hade uppenbara svårigheter att dölja sin djupa besvikelse i samma ögonblick de förstod att vi inte skulle köpa något. Bara därför blev det helt ointressant att handla. 

Tack vare Internet går det ju snabbt att kolla priserna hemmavid och i princip alt som erbjöds låg endast någon futtig % under Elgiganten. Stor besvikelse eftersom förväntan var stor på Gibraltar som shoppingstad.

Karin hade skickat med en bild på någon kosmetikagrej som jag började leta efter, men i de 7 butiker jag kollade skakade de bara på huvudet och sa att den flaskan hade de aldrig sett förut. En tös trodde att den bara fanns på Harrods. Pyttsan sa Karin, den finns ju på Åhlens! Så spännande var alltså shoppingen i Gibraltar.

De berömda aporna, ca 300 st makaker på hela ön, fanns till turisternas stora förtjusning även några domesticerade mitt inne på gågatan och skulle inte förvåna mig om de var utkommenderade av borgmästaren eller nåt. De traskade pliktskyldigast omkring på murarna och lät sig villigt fotograferas på parksofforna tillsammans med turisterna. Ja jag säger då det.

Monkey

Makak med god smak

Vi återvände en erfarenhet rikare, Vi gör nämligen aldrig om det och kan nog inte rekommendera någon att åka dit heller. Björkmans ambulerande nöjesfält i Östersund på 60 talet var roligare. Kom precis ihåg att Arto Paasilinna, en av mina favoritförfattare, i sin bok ”kollektivt självmord” hade just Gibraltar klippan med som slutmål. Den boken kan jag också varmt rekommendera.

Nyklippt inför hemfärden

Nu drar vi oss sakta fram i takt med minutvisaren och inväntar lördagens vändande vindar så vi får komma ut på havet igen. Fartyg och besättningar ruttnar i hamn heter det ju. Lite trist blir det faktiskt efter 2 dagar så det gäller att engagera sig i nåt. 

Diskutera politik är alltid poppis och speciellt dessa dagar då vi läser om hur talman försöker få till nån som kan styra skutan Sverige. Lasse har en spaning på hur vissa partiledare försöker förklara det magra valresultatet med att de ”inte har lyckats nå ut med sitt budskap” Men tänk om det är precis det de har gjort! Väljarna har kanske verkligen fattat vad partierna vill och därför ser resultatet ut som de gör! Politikerna idiotförklarar ju väljarna med sina kommentarer om att väljarna inte har fattat (därför att de är för korkade?) Helst skulle nog politikerna byta ut väljarna till såna som förstår sitt eget bästa och faktiskt röstar på just deras parti. För det kan väl, hemska tanke, aldrig vara så att det är politikerna som inte har fattat vad Sveriges väljare vill och känner…..

Eller så kan man skriva i en blogg till exempel!!